De fem bästa NES-omslagen (del 1)

nes omslag etiketter

TV-spelande är och har alltid varit en dyr hobby. Det finns så klart en logisk förklaring till detta, nämligen att produktionskostnaden för spel vanligtvis är mycket hög, men mitt yngre jag vill ändå mena att det var sinnessjukt att ett nytt N64-spel kunde kosta upp mot sjuhundra kronor fyra månader efter att det släppts. Det har ju inte heller blivit bättre med åren då alltför många förläggare marknadsför sina spel med en ”pre-order now or we’ll smash your disc with a hammer!”-sorts policy och som kniven i hjärtat hämmas jakten på nostalgiska spelupplevelser av ökade priser på gamla spel tack vare en växande samlarkultur.

Och vad lär man sig då av detta? Vissa har tålamodet att vänta tills en ordentlig ”complete”-utgåva av de spel de är intresserade av anländer, andra läser mången recensioner innan de tar beslutet att köpa något. Sunda vanor, men peronligen föredrar jag att ta ut minst tre fjärdedelar av min lön si så där varannan månad, gå in i en affär och försätta mig i en närmast barbarisk konsumenttrans för att sedan slänga spel i famnen och pengar på kassaoperatören.

anders william berg köpgalen De fem bästa NES omslagen (del 1)För att äntligen nå fram till denna krönikas faktiska ämne måste vi då fråga oss, eller rättare sagt mig: Om man då finner sig i detta neandertaliska tillstånd, vad är det som får en att välja just det ena spelet över det andra?

Och svaret på detta blir så klart räckvidd. Men också omslaget! Och vilken konsol hade de mest spännande, testosteronstinta och korkade omslagen om inte NES? Det är just därför vi idag jämför så väl grisen som säcken i en fempunktslista över de fem bästa NES-omslagen och hur väl dess spels faktiska innehåll lever upp till omslagets löfte.

#5 – Trojan

trojan nes omslag1 De fem bästa NES omslagen (del 1)

Jag har alltid varit svag för övertydliga sword & sorcery-motiv därav, eller kanske på grund av, min kärlek till Conan och det här omslaget klingar allt en sorts simplare Frank Frazetta. Många frågor ställer det dock: Vem är den mystiske mannen med den röda kåpan och varför ser han så besviken men ändå så cool ut? Försöker hjälten i centrum med sitt ansikte förmedla en känsla av gravalvar eller förstoppning? Varför gör vad som ser ut att vara en orc i förgrunden ”duck face”? En mycket intrigfylld handling verkar vi alltså ha framför oss så låt oss inte ödsla mer tid på prat; till saken.

Det första som visas efter titelskärmen är en karta och en text som säger ”Let’s try the first stage! Good luck!” och sedan slungas jag in i en nedsliten gränd i en namnlös stad för att bli omringad av två snubbar som snabbt slår ihjäl mig med trubbiga tillhyggen.

Inte den noblaste av riddarsagor kanske.

Så när ”hjälten” ligger där och långsamt dör av en skallfraktur frågar jag mig vad det är som egentligen pågår. Då spelet verkar vägra att besvara detta och jag inte har någon manual vänder jag mig till Wikipedia:

”Set in a post-apocalyptic future during the aftermath of a nuclear war, the player takes control of a warrior who is hired to defeat the gang of an evil dictator. The hero is armed with a sword and shield, but has also been trained in the martial arts.”

Öööh… coolt?

Vi får alltså helt enkelt nöja oss med det svaret och istället ta en titt på den faktiska spelmekaniken. Trojan är, för att tillhöra den väldigt formellbundna genren ”side scroller beat ‘em up”, ganska ambitiöst för sin tid i vad det försöker göra med striderna. Det jag syftar på är sköldens roll i det hela, nämligen att snabbt reagera på om fienderna tänker slå högt eller lågt och därefter trycka på rätt del av styrkorset och hålla inne B. Det hela fungerar mer eller mindre precis som i Zelda II: The Adventure of Link och är just som i det spelet ett fyndigt tillägg men sinkar tyvärr spelets flöde mer än vad det bidrar till ett sofistikerat stridssystem.

Men som om Trojan vore oroligt för att sticka ut allt för mycket från sina beat ‘em up-vänner har det även funktionen att efter skölden tagit för mycket stryk tappar du både den och ditt svärd för att gå in i ett högsparkande, genitalieboxande Double Dragon-läge.

Att överraska spelaren på rätt sätt är något Trojan både lyckas med, omslagets antydan om ett sword & sorcery-äventyr följt av en plötslig Mad Max-atmosfär från ingenstans, och misslyckas med, att introducera det lite intressanta svärd- och sköldsystemet för att sedan rycka bort det, vilket ger spelet en plats på listan men den lägsta möjliga.

#4 – Code Name: Viper

code name viper nes omslag De fem bästa NES omslagen (del 1)

När jag i en så tidigare kallad barbarisk konsumenttrans först stötte på Viper kunde jag inte tro mina ögon. Ett NES-spel med Rutger Hauer i någon slags superkommandoroll, hur kunde jag inte ha hört talas om detta innan? Efter att ha stått där och frustat i upphetsning i några minuter tog jag mig dock en närmare titt på spelet och insåg att det kanske ändå inte var allas våran replicant men att det hade ett intressant och minst sagt explosivt omslag.

För det första verkar den herre som vi får anta är Viper, och inte Rutger Hauer, själv inte helt veta vad som pågår. Trots att det rakt under hans näsa smyger sig fram en soldat med gevär samt kniv dragen (med vad vi får anta är logiken att om man använder två vapen orsakar man dubbelt så mycket död) och att han måste balansera på en smal bro/flotte medan han verkar närma sig en brinnande staty som skjuter laser ur ögonen så verkar han, av var han riktar sin blick och sitt vapen att döma, mer oroad över en för oss okänd och tydligen ännu mer skräckinjagande fara som befinner sig bortom vad bilden har möjlighet att visa oss. Ett löfte om något mer skräckinjagande än huggtandade statyer med ögonlaser är svårt att motstå så låt oss se vad Viper har att erbjuda.

”We have located 7 hideouts of the huge drug syndicate in South America.”

”Your mission is to destroy them.”

”You must find one of our commandos who was hurt and captured in one of the 7 hideouts. Get the grenades from him.”

”Yes, Commander Jones”

”Good bye, Mr. Smith.”

Detta meningsutbyte mellan en äldre herre i grå militärutstyrsel (vilken bland annat innefattar en hatt beprydd med en örn!) och en yngre herre i grön boomerjacka och boots (!!) är det första intrycket vi får av spelets story. Av detta får vi alltså anta att det är ett sorts ”rescue our man on the inside”-uppdrag, ganska simpelt actiontema men det kan jag uppskatta.

Uppdraget drar igång och Mr. Smith, kodnamn Viper, hoppar upp och ner och springer fram och tillbaka medan han skjuter ihjäl välorganiserade fiender (de har alla militära uniformer med olika färger beroende på deras svårighetsgrad) som verkar vara ekonomiskt begränsade (drogsyndikatets stab verkar inte ha haft råd att beväpna en enda av sina hejdukar). Efter inte alls så lång tid märker jag att längs med de bergsväggar som banan är fylld med kan finnas gömda svängdörrar. Dessa kan man gå in genom för att ta skydd från fienden. Sådana här tidiga exempel av stealth-element i spel är alltid trevligt men problemet är att svängdörrarna ger oss en djupare inblick i vad det här spelet verkligen handlar om.

Ibland när man går in i en av dörrarna kommer en civil ut och ropar ”Thank you!” för att sedan tappa de rep hen hade bundna kring sig och försvinna från platsen. Detta låter ju helt enkelt som att det utöver kommandosoldater behövs räddas vanligt folk. Ett utökat gisslandrama är inget att jaga upp sig över, men det faktum man aldrig faktiskt får se några droger, att en del av gisslan är barn och att om du tar för lång tid på dig att befria gisslan möts du bakom dörrarna istället av ett skelett, får mig att inse att Capcom hade tänkt sig en betydligt mörkare handling.

Den enda logiska slutsatsen att dra här är alltså att Capcom ursprungligen ville att Viper skullle handla om något helt annat än bara droghandel, nämligen trafficking. Vissa skulle kanske mena att det är galet att dra denna slutsats när man faktiskt inte spelat igenom hela spelet, men efter den kryptonazistiska öppningsscenen, alla barnskelett och det faktum att det enda mildare alternativ Capcom kunde tänka sig än trafficking var droghandel får mig att se det som en omöjlighet att få se ett icketraumatiserande slut.

Fint omslag dock.

Läs fortsättningen i De fem bästa NES-omslagen (del 2).

Om Anders-William Berg Se alla inlägg av
Överlevnadsexpert vars första spelminne är Ice Climbers till NES. Anders kunskaper inom ämnen som superhjältar, sten-sax-påse och Disney-filmer räcker långt och skulle om världen var rättvis kunna ge honom en examen.

En kommentar på "De fem bästa NES-omslagen (del 1)"

Kommentera