De fem bästa NES-omslagen (del 2)

nes omslag etiketter

Innan du fortsätter, läs De fem bästa NES-omslagen (del 1).

#3 – Cobra Triangle

cogra triangle nes De fem bästa NES omslagen (del 2)

Liiite fuskigt att ha med detta på listan då jag faktiskt kände till spelet innan jag köpte det, men vad som rättfärdigar dess placering är att omslaget var så fängslande att jag, då jag faktiskt glömt att jag redan ägde spelet, köpte det en gång till. Nej, jag är inte så bra på det här med att vara konsument (eller så är det just vad jag är, beroende hur man ser på det) men det andra köpet är ändå ganska talande för hur fantastiskt det här omslaget faktiskt är.

Det första som fångar ögat är så klart den skinande, röda båten, som ursinnigt rusar genom hajfenor och minor i total brist på respekt för döden. Dess måltavla: en enorm, grön havsorm som vi får anta ska kallas för en ”kobra” (RARE, spelets utvecklare, är bevisligen inte ett herpetologiskt forskningsteam) som inte alls verkar vara så ready for the full throttle thrill of Cobra Triangle!™. I all denna extas över löftet om våld inom en snar framtid sticker kobrans vädjande ansiktsuttryck ut. Jag tycker liksom synd om den, jag börjar överväga om denna våldshyllande videospelskultur verkligen är något att ha? Jag börjar tänka att man istället kanske skulle ta och läsa en god bok om botanik eller kanske skriva en liten dikt om tillvarons små under. Sedan slår det mig att jag i så fall hade missat THE FULL THROTTLE THRILL OF COBRA TRIANGLE!™ och sätter kasetten i NES:et.

Spelet är ett racingspel i isometriskt perspektiv med olika direktiv från nivå till nivå som måste klaras av med hjälp av din golfbollsskjutande racerbåt för att ta dig till bossnivåerna, där du bland annat slåss mot den från omslaget kända kobran. Kontrollerna är lite lustiga i det att spelet förväntar sig att du ska hålla uppe farten medan du siktar och skjuter i olika lägen, vilket blir närmast en omöjlighet om du håller NES-kontrollen på det traditionella viset med en tumme för styrkorset och en tumme för både A- och B-knapparna. Så lustigt fann jag det att jag var övertygad om att Cobra Triangle ursprungligen var menat för arkadhallar, men Wikipedia hävdar att jag har fel. Jag respekterar Jimmy Wales auktoritet i frågan.

Cobra Triangle är nog det spel i denna lista där innehållet bäst lever upp till omslagets löfte. Innehållet i sig blir en smula repetitivt efter si så där tio nivåer, när man inser att spelet varierar sig mellan ungefär fyra olika sorters uppdrag. Om jag ska ge det här spelet separata poäng för omslag och innehåll skulle det väl bli ungefär 8/10 för omslag och 7/10 för innehåll. Trots dessa jämna och positiva siffror kan det inte mäta sig med de femhundra tyrantiljoner/10 för omslag och 2/10 för innehåll som vi kan få av ett spel som…

#2 – Solstice

solstice nes De fem bästa NES omslagen (del 2)

Har jag gjort det klart att jag gillar sword & sorcery? Bra. Har jag också nämnt att jag älskar den västerländska fantasy-trollkarlen? Gamla, skäggiga män med ingen känsla för rätt eller fel, en ansvarslös inställning till fysikens lagar och obegränsad makt är ett koncept som är svårt att toppa, men det var just vad Software Creations gjorde 1990 när de släppte Solstice.

På omslaget ser vi den tidigare nämnda sortens trollkarl, fast med ett sexpack och bar överkropp, ståendes vrålande mot åskan medan vågor kraschar in i klippväggen bakom honom. Det är ett sådant kraftfullt omslag att det är förbjudet för olympier att titta på innan de deltar i en gren (helt sant). Så vacker är denna bild att jag snabbt glömmer undertiteln ”The Quest for the Staff of Demnos”, som gör det uppenbart att utvecklarna ville ha en med en demonstav men, för att inte göra det för uppenbart, flyttade på n lite grann. Subtilt.

Spelet öppnas med en filmsekvens, i vilken vi får reda på att vår trollkarl och huvudperson heter något så spännande som Shadax (bra start, alla vet att X är den coolaste bokstaven i alfabetet, tätt följt av Z) och att en kvinna i nattlinne har blivit bortrövad av demoner.

Sedan ser vi det här:

solstice nes 2 De fem bästa NES omslagen (del 2)

En timid liten herre med en välskött mustasch och enligt hans pixelmodell, som vi får se när vi kommer ur denna dialogruta, fullt påklädd till överkroppen. Jag måste erkänna att jag är lite besviken redan där och när själva spelet väl drar igång går det upp för mig att det rör sig om en simplistisk pusselplattformare utan något sätt att ens anfalla fiender.

Jaha. Jo, men visst. Var sådan då. Här förväntade jag mig en realistisk simulation av muskeltrollkarlande och så får jag istället en ambitiös och väldesignad pusselplattformare lämplig för alla åldrar. Usch, Software Creations, usch.

#1 – Robowarrior

Finns det något så inspirerande som sovjetisk propaganda? Nej. Finns det några NES-spel gjorda av den sovjetiska staten i propagandasyfte? Tveksamt. Finns det ett NES-spelsomslag som lika gärna kunde ha varit sovjetiskt propaganda där de klippt ut den sovjetiske soldaten, klistrat över en robot och ändrat färgschemat? Oh ja.

robowarriot nes De fem bästa NES omslagen (del 2)

Av alla de omslag jag på denna lista gått igenom och av alla de omslag, oberoende av vilken konsol de tillhört, jag någonsin sett så är Robowarrior det mest inspirerande. Det ger mig ett sådant enormt sug att ta till vapen och kämpa för en sak jag inte är riktigt säker på vad den är. Den helt fantastiskt designade Metropolis-möter-Power Rangers-roboten, det aggressiva typsnittet och vad jag är övertygad om är Morte från Planescape: Torment som skriker i robotens icke-existerande öra. Allt faller bara på plats på något sätt.

Till råga på allt detta så är spelet faktiskt riktigt bra. Det hela är ett slags Bomberman-liknande spel (i Japan släpptes det med titeln Bomber King) i vilket du tar dig igenom en planets labyrintliknande vegetation med hjälp av bomber av olika sorter ackompanjerat av ett simpelt men, till spelets tempo, passande musikstycke. Intressant är att alla banor vid första anblick ser nästan identiska ut (särskilt när de alla är designade som en rak korridor som leder rakt åt höger) men lyckas ändå underhålla. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig tröttnar på banorna men jag tror det har att göra med att det ger en känsla av att denna robotkrigares i sitt syfte mycket difusa kamp inte har något slut, men att den ändå måste uthärdas.

Att ett spel som detta kan få igång sådan kämparglöd hos mig säger kanske något mycket gott om spel som medium (eller kanske bara något väldigt tragiskt om mig) och det är detta goda ord som försäkrar Robowarrior en förstaplats när det kommer till det yttre och inre av vad ett spel har att erbjuda.

Om Anders-William Berg Se alla inlägg av
Överlevnadsexpert vars första spelminne är Ice Climbers till NES. Anders kunskaper inom ämnen som superhjältar, sten-sax-påse och Disney-filmer räcker långt och skulle om världen var rättvis kunna ge honom en examen.

Kommentera