Filmlicensspel – Nu och Då

top_gun_nes

Filmlicensspel är antingen urusla eller smärtsamt mediokra. Det kanske är lite sorgligt då vi är många som känner suget att köpa ett spel som lovar oss en djupare upplevelse av en films magi, men innerst inne vet vi att om vi låter detta sug vinna kommer vi finna oss själva med Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 1-spelet framför oss, medan vi gråter oss igenom natten. Nej, filmlicensspel är något rent utsagt förfärligt, men jag vill mena att så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då dessa spel höll en högre kvalité, en tid då teknologin hindrade utvecklarna från att tolka källmaterialet troget.

Ett av de största problemen med filmlicensspel i dag är att teknologin bakom dem är så utvecklad att filmbolag kan realistiskt vänta sig ett spel som påminner om filmens handling och miljö. Detta leder till påtryckningar från filmbolagen att kombinera filmmediet med spelmediet till en sådan grad som nittionio gånger av hundra är omöjlig. Det blir ofta en opassande blandning spelgenrer för att täcka filmens alla element, det blir en handling som ska följa ett filmformat samtidigt som det måste erbjuda så mycket speltid och rörelsefrihet som är passande för ett spel. Det hjälper inte heller att det i denna senaste generation är många nya gimmickar som pressas på dessa spel utan att utvecklarna vet vad de ska göra med dem, och Nintendo är väl värst med detta med sin satsning på motion control. Spiderman 3 är ett bra exempel på hur lite ”waggle waggle” kan (i alla fall stort bidra till att) förstöra ett lovande spel.

spider derp Filmlicensspel –  Nu och DåVissa designval kan också ha bidragit

Men jag vill alltså mena att det var bättre förr. När teknologin inte tillät så mycket kunde filmbolag inte vänta sig så mycket mer än ett sidescroller beat ‘em up eller ett plattformsspel, och om någon skulle våga experimentera bortom det fick de vara tacksamma. Inte för att denna enkelspårighet var något negativt, nej tvärtom. Top Gun till NES, till exempel, skulle om både spelet och filmen kommit ut i dag ha lagt sitt fokus på att få Tom Cruise att röstskådespela och att återskapa den hemska dialogen i form av ett dussin ”fyndiga” kommentarer som sägs VARJE GÅNG du skjuter ned ett annat plan. Men vad vi fick av NES-versionen av Top Gun var en fyndig förstapersons-shooter vars största referens till filmen var en pixlig version av en ikonisk bild från filmen – där ett plan förbereds för att flyga in i skymningen – och lite militärt visuellt tema.

Top Gun   NES Filmlicensspel –  Nu och DåOvan: En realistisk simulation av att rida in i farozonen

Och det räcker gott och väl. För att göra en rättvis simulering av Top Gun skulle det behövas något fyndigt dialogsystem á la Dragon Age med syftet att ragga upp tjejer och håna andra piloter utan risk att misslyckas. Detta må vara underhållande om man är ute efter någon sorts eskapistisk machofantasi men då är det filmen som gäller. För att ett spel ska vara underhållande krävs någon form av utmaning och ni kan lita på mig när jag säger att landningssekvensen i Top Gun till NES är utmanande så att det räcker och blir över. Om ni vägrar att lita på mig så lita på en internetkändis:

Det är egentligen inget fel i att låna vissa element från ett verk menat för ett annat medium. Spel som Gremlins 2: The New Batch (NES) och Robocop (NES) lånar musik och karaktärsdesign från deras respektive filmer. Men när ett spel börjar skrivas och utvecklas på precis samma sätt som en film kommer det bara leda till olycka. Spel och film har mycket olika ursprung och syfte och är, hur mycket än vissa moderna ”blockbuster-spel” vill få det att verka som så, inte alls samma sak.

I den massindustri som spelmarknaden har utvecklats till representerar alltså dessa licensspel den mer tragiska sidan av marknadens utveckling: hämmad innovation. Men med ett ökat intresse för spel som en seriös inkomstkälla har vi också fått licensspel som inte är direkt bundna till filmer men inspirerade av dem. Batman: Arkham Asylum (som red på The Dark Knights popularitet) och Chronicles of Riddick (som tog sig en och annan frihet i att tolka sitt ursprungsmaterial) är några av dem.

Så hur domedagsprofetiska mina farhågor om spelmarknadens utveckling än kan uppfattas vill jag ändå mena att en växande spelindustri är något positivt så väl som negativt, bara marknaden minns vad den faktiskt producerar.

Om Anders-William Berg Se alla inlägg av
Överlevnadsexpert vars första spelminne är Ice Climbers till NES. Anders kunskaper inom ämnen som superhjältar, sten-sax-påse och Disney-filmer räcker långt och skulle om världen var rättvis kunna ge honom en examen.

En kommentar på "Filmlicensspel – Nu och Då"

  1. Christoffer Heijerdahl 28 juli, 2012 kl. 01:35 - Svara

    Fantastiskt bra skrivet! Kul att du lägger in AVGN i texten! =) // CH

Kommentera