Shadowgate – Ett dåligt spel som är lätt att älska

shadowgate

En ödesdiger afton när en ung man och hans kamrat hade planerat att spela rollspel men var någon man för kort, söktes det febrilt i en Adidas-väska fylld med en massa gamla videospel. Men Super Mario var för gjort, Battletoads för djävla frustrerande och Toejam & Earl helt enkelt fördjävligt. Men bland alla dessa undermåliga underhållningsredskap fann de ett sant under.

SHADOWGATE

Shadowgate 1 Shadowgate   Ett dåligt spel som är lätt att älska

Shadowgate är ett peka-och-klicka äventyrsspel som ursprungligen (1987) släpptes till Apples Macintosh men kom 1989 även ut till Nintendo Entertainment System. Du spelar som ”den sista arvtagaren till kungatronen” och du har fått i uppdrag att ta dig till slottet Shadowgate för att dräpa den onde Lord Warlock och hindra hans planer.

Som du tidigt förstår är den här berättelsen inget att hänga i granen. Men sättet det presenteras på och upplevs på är det. Vad som bör nämnas och vad spelaren antagligen först lägger märke till är att hela detta spel är översatt till svenska (förutsatt att du spelar just den svenska versionen). Detta skapar en del intressanta effekter när spelet försöker sätta stämning. ”Den grymma fästningen Shadowgate” har helt enkelt en mer komisk klang än ”The grim fortress of Shadowgate”. Sedan har spelet också ett lustigt sätt att ta sig an grammatik; ”Slå” och ”Gå” skrivs alltid som ”Slä” och ”Gä”, flera meningar avslutas med tre eller fler utropstecken men lungförstörande roligast av allt måste ändå vara hur allt skrivs i bestämd form.

stenen Shadowgate   Ett dåligt spel som är lätt att älskaUndrar vad som hänt om jag hade tagit DEN ANDRA STENEN?

Spelet är helt och hållet uppbyggt av pussel som löses genom att använda ett eller flera av de föremål som du finner på din resa. Dessa ska sedan användas på vad helst som råkar komma i din väg. Ett enkelt exempel är när du ska använda dig av SKÖLDEN du finner på golvet i ett rum för att skydda dig mot drakens eld i ett annat. Ett svårare exempel är när du ska använda HAMMAREN för att slå sönder en av tre speglar varav en leder dig vidare in i fästningen medan en genomborrar din kropp med glassplitter medan en annan gömmer en liten magisk portal som suger in dig i rymdens vakuum där du kvävs till döds.

Många, nej, faktiskt alla, misslyckanden att lösa spelets pussel resulterar antingen i ett ”Inget hände”-meddelande eller i att du dör en mycket välbeskrivet grym död varefter du får denna lilla muntra bild upptryckt i ansiktet.

skrik inte Shadowgate   Ett dåligt spel som är lätt att älskaVarför skriker du på mig?!!

Med tanke på hur lättsamt spelet annars verkar är den här återkommande scenen faktiskt till en början lite morbidt obehaglig. Men eftersom den är återkommande (i det att den återkommer fem gånger i minuten om du spelar som jag och testar allt när du inte orkar tänka) får det faktum att jag om och om igen stirrat döden i ansiktet mig bara att känna mig odödlig (vilket i sin tur leder till att jag blir övermodig och nu istället dör femton gånger i minuten).

Det som verkligen fått mig att älska Shadowgate är att det i grund och botten är ett dåligt spel jag ändå uppskattar, det är sällsyntare än vad man skulle kunna tro. Då jag i många år matat mitt ego genom att håna filmer, serier och böcker som jag på mitt pseudointellektuella vis ansett vara av lägre kvalité, gillar jag att se mig själv som en kännare av skräpkultur. Därför har det alltid plågat mig hur svårt det faktiskt är att fullt ut engagera sig för ett uselt spel. Att hitta till exempel en dålig film som ändå är underhållande nog för att du ska orka se igenom den (Batman & Robin, The Room eller Troll 2) är inte så svårt, filmer kräver nämligen inte någon form av aktivitet eller inlevelse av betraktaren, men med spel är det av kanske uppenbara skäl helt annorlunda. Hur lustigt det än är att titta på när Stålmannen klumpigt flyger fram över ett platt Metropolis i Superman till Nintendo 64 och hur kul det än är att uppleva de löjliga animerade scenerna i CDi Zelda-spelen, så slutar det alltid med att du låter bli att klara av dem då det blir för påfrestande att utsättas för den hemska speldesignen.

I Shadowgate är det raka motsatsen.

Det börjar lite långsamt men ju mer du spelar (och ju mer du dör) ju mer vill du utforska spelets alla bisarra kanter och hörn (och sätt att dö på). Det är en frustrerande och ansträngande resa men det är en resa som skapar ett okontrollerbart behov att vilja se mer av den grymma fästningen Shadowgate. Just därför kan jag i ärlighet säga att mitt liv har rent ut sagt berikats efter att ha spelat Shadowgate, så länge jag aldrig behöver uppleva något liknande igen…

inte ett till kopia Shadowgate   Ett dåligt spel som är lätt att älska… Fan.

Om Anders-William Berg Se alla inlägg av
Överlevnadsexpert vars första spelminne är Ice Climbers till NES. Anders kunskaper inom ämnen som superhjältar, sten-sax-påse och Disney-filmer räcker långt och skulle om världen var rättvis kunna ge honom en examen.

6 kommentarer på "Shadowgate – Ett dåligt spel som är lätt att älska"

  1. Frezdaner 25 april, 2012 kl. 21:46 - Svara

    Utmärkt skrivet. Måste också nämna att musiken till detta spel är väldigt trevligt för att endå vara ett relativt ungt NES spel.

    Och skölden hittar man faktiskt i samma rum som draken!:P

    • Anders-William Berg 26 april, 2012 kl. 18:45 - Svara

      Det där med skölden har du faktiskt rätt i, hördu, lite pinigt för mig helt enkelt.
      Jo musiken är ganska fantastisk men vad som gör den ännu bättre är hur låtarna endast är några korta musikslingor som loopas om och om igen. Gör det härligt frustrerande när man är fast på ett pussel.

  2. Martin 25 april, 2012 kl. 23:44 - Svara

    Snyygt A-ders

    • Anders-William Berg 26 april, 2012 kl. 18:47 - Svara

      Äh, det var väl inget.
      Tack ändå antar jag.

      Kul att du ville läsa den dock!
      Utmärkt hade det varit om du ville läsa mer.
      Kanske en artikel av Julius Guldbog?

  3. Uone 26 april, 2012 kl. 19:04 - Svara

    Fan va fint. blev grymt sugen på 64 spelet.

  4. Tony Johnsson Hällentorp 23 juli, 2012 kl. 20:13 - Svara

    utmärkt artikel, gamle vän. jag måste faktiskt erkänna att när jag var yngre så var jag fruktansvärt intresserad av detta mysiga och fruktansvärt ologiska spel. men på något sätt så tvingades jag att tänka efter ordentligt i alla pussel vilket fick mig att dö så få gånger som möjligt, (trots att många av de vaga ledtrådarna man fick i olika böcker och skrifter oftast gav VÄLDIGT långsökta referenser till saker man skulle göra/ta sig igenom LÅNGT senare i spelet) då kan man ju fråga sig varför jag inte ville dö? jo, för att den där bilden på döden i kombination med musiken som spelades upp när man dog, kort och gott, skrämde skiten ur mig!!!

Kommentera