Take me home, (Donkey Kong) country roads…

donkey kong country returns

Enkelheten och det zombieliknande tillståndet

Jag har funderat. En gång i tiden levde jag för TV-spel och framför allt för Nintendo. Det var på den tiden jag kunde springa hem från skolan så fort jag bara kunde, flinkt fiska upp mina nya “hemmanycklar” (som jag stolt och med en känsla av ansvarstagande erhållit från mor och far) och hastigt men med precision låsa upp ytterdörren. Vid en bra upplåsning, som skett utan att jag i min iver missat nyckelhålet vid första försöket, kunde man troligtvis ana en antydan till ett litet leende då jag visste att jag tjänat någon extra spelsekund innan middagen. Väl inne i lägenheten närmade jag mig mitt Nintendo 8-bit, tryckte igång och vips så förflöt några timmar på bara några sekunder.

Det var enkelheten som fångade mig. Starta bana ett, ta genvägen över molnen, ner i det gröna röret till underjorden för bonusmynten och slutligen till den självklara stjärnan som 99 gånger av 100 hoppade fram på upploppet för att skapa kombinationen som i förlängningen gav fem extraliv. Därefter använda flöjten jag hittat i molnen på första banan, warpa fram några världar eller kanske ibland helt enkelt köra värld två som omväxling. Enkelheten i detta möjliggjordes givetvis av otaliga timmar framför TV:n, men det gick snabbt. Det var inga konstigheter. Inga animationer. Ingen övertydlig eller överarbetad story. Bara spelande, spelande och spelande.

Idag finner jag mig själv allt mer sällan spela TV-spel ensam. Det är nästan alltid i grupp. Jag tror att en av de största anledningarna är att många spel har blivit för stora för mig. För avancerade och tidskrävande. Det fordras ett engagemang som jag har svårt att uppbåda för att ta mig igenom över 100 speltimmar av ett och samma spel. Ibland ställs jag som spelare inför så många valsituationer att jag nästan drabbas av ångest.

En annan sak är att det tar för lång tid med alla dessa animationer som jag tvingas genomlida. Det har hänt att jag fått kramp i fingret när jag förgäves och febrilt pepprat på A-knappen, som jag ändå vet inte kommer ta mig snabbare framåt, när Link talar med en alldeles för långrandig Zelda (och då är ändå spelen i Zelda-serien några av de få av dessa stora spel, som jag för enkelhetens skull väljer att kalla dem, som jag faktiskt tycker om). Därför gläder det mig när spelen som ägde min barndom återföds i nya, men ännu enkla former.

Jag tänker bland annat på de senaste Donkey Kong-spelen. 2D, fånga lite bananer, skjutas ut ur en tunna och en så tydlig målgång. Mario Party är ett annat spel som fungerar för mig. Men inte partyläget utan istället enbart minispelsläget. Återigen är det animationerna på spelbrädet som förtar min spelglädje. Men favoriten bland alla dessa enkelt uppbyggda och roande spel är fortfarande Mario Kart. Bara att tuta och köra. Den enda animationen som inte går att klicka bort inom någon sekund är om jag inte missminner mig prisceremonin som passande nog pågår i exakt lika lång tid som det tar för en att blicka ut över sina motståndare i soffan och hånle precis lagom mycket. Eller, gud förbjude, att undvika just samma blick och leende från en av sina motståndare.

Avslutningsvis: Jag vill sväva fram med rasande fart i en simpel värld där en motgång endast följs av nästa försök och inte av en repris av ett animerat samtal. Jag vill inte tänka klara tankar, inte fundera. Jag vill låta min kropp stängas av och endast ledas av de vanemässiga impulser som hjärnan skickar ut till fingrarna. Det zombieliknande tillståndet. Hoppa och springa. Vänster, höger, upp eller varför inte ner? Det räcker för mig. Kanske är det enkelhetens koncept som gett sådan framgång till de nya mobilspelen. Det går fort att starta och fort att avsluta. Det är enkelt.

Folk vill inte titta på och sitta och vänta. De vill bara spela. Men vad vet jag.

Jag inser givetvis att jag nu kan uppfattas som en jättegammal gubbe när jag ojar mig för en utveckling som redan sprungit både ikapp och förbi mig. Dessutom GÖRS det uppenbarligen fortfarande spel som faller mig i smaken. Jag får bara hoppas att det fortsätter. Annars lär jag vill sitta där i soffan och spela Temple Run på mobilen med TV-ljudet i bakgrunden. Fortfarande i det zombieliknande tillståndet, men drömmandes om barndomens glansdagar.

Om Kalle Berg

kalle profil Take me home, (Donkey Kong) country roads...Blivande stjärnjournalist vars första spelminne, obskyrt nog, är Super Mario Bros. till NES. Kalles spelande har avtagit på senare år men när inspiration, eller ett nytt Zelda-spel, når honom har han både det ena och andra att säga till om. Är bror till redaktionens egen överlevnadsexpert: den mångkultiverade och fördomsfria Anders-William Berg. Till skillnad från bror sin har Kalle dock ett intresse för sport och vistas gärna på en fotbollsplan.

Om Gästskribent Se alla inlägg av
NintendoBloggen består av en redaktion men ibland ploppar det upp texter av andra gummor och gubbar. Dessa personer är våra gästskribenter. Vill du också gästskriva är det bara att e-posta oss en text så läser vi den och kanske publicerar den.

Kommentera